1:a tågresan
Jaha, tänker ni, ja det är ju kul.
Men då har ni inte träffat Alexander, för han är inte riktigt som de flesta:-) Detta kunde liksom gå precis hur som helst. Han har ändrat sig de senaste dagarna säkert 50 gånger och med den ena underbara ursäkten efter den andra. Ont i magen, har inte tid, vill inte eller min favorit....-"Du mamma vi shiiiter i det här´lu, jag bara vill`ente.
Vi kom iallafall till stationen, löste biljett, fick ALLA människor runt omkring att försäkra honom om att det inte var farligt. Tåget skulle gå 11:09 vi hade en stund över så jag föreslog att vi skulle sätta oss ner en stund i vänthallen. Men.... -"Nähä´ru mamma, här inne sitter inte jag. Kolla vilka läskiga tavlor!" Jag tittade runt och förstog verkligen inte vad han menade. Där fanns bara reklam och tidtabeller. Jaja jag kunde tillslut övertala honom om att vi skulle stanna inne, det tog sin tid dock så nu skulle ju tåget ändå komma snart. Men SJ...ja jag säger bara...men SJ! Försenat.......försenat och försenat. Hela 59 minuter!!! Tur vi stannade inne. Alex hade byggt upp ett mod under den frustrerade tiden.
När tåget äntligen kom så var han lugn, han frågade om jag kunde hålla för öronen på honom när tåget närmade sig, och det gjorde jag såklart, han blev lite osäker när han såg glappet mellan perrongen och tåget men litade på mig och klev samlat på. Satte sig ner när vi hittade en plats och ville rita i min kalender. Jaha, tänkte jag, nåt är inte helt okej men jag visste inte vad.
Vi ritade, gissade och klurade. Jag försökte få honom intresserad av att titta ut så som min mamma gjorde när jag var liten men näe, det var inte intressant. Helt plötsligt...
-"Vad är det som luktar? Är det M-A-T?!! FÖRSTÅR inte du mamma hur hungrig jag är!! Hör du mig?!"
Jag blev helt stum, detta var lite pinsamt för han skrek det väldigt högt. Klockan hade ju blivit nästan halv ett och vi skulle ha ätit för en timme sen typ.
-"Jo snälla Alexander jag hör dig och vi ska gå till restaurangen på EN gång när vi kommer fram"
-"LOVA!!!"
-"Ja"
Sen bromsade tåget in och Alex såg skakad ut, frågade vad det var. Jag förklarade att vi strax var framme. Alex satte på sig jackan på en gång. Jag försökte visa honom toaletten men den var äcklig och inte alls kul, tyckte Alex.
När vi kom av tåget så säger Alex
-"SÅ! Men hem åker vi buss. OKEJ?!"
Vi bestämde det:-) Han måste smälta den första tågresan före han ger sig på sin andra.
Vi gick till mitticity och åt hans favorit, kycklingspett med jordnötssås. Sen kollade vi BARA i dom affärerna Alex valde, panduro, bokia, clas ohlsson, game och br leksaker.
Sen gick vi till busstationen för att åka bussen hem. En helt underbar dag.
Inte min grej....
Jag borde:
*dricka mindre kaffiiii
*gå ut i solen
*motionera (mera, tänkte jag skriva men eftersom jag inte gör det alls så blir det bäst att skriva så)
Och jaaaaa massa mer men det är så töligt med massa borde och måsten så jag gör helt enkelt det jag känner för:
*dricker kaffe med vänner
*myser i soffan när jag är ledig
*dansar sittandes på stolen när jag facebookar (det är väl motion?)
Våren är på väg och det är underbart och allt känns lite roligare, det är så gött när solen värmer, (ja just det, den hade jag ju inte varit ute och kännt på) genom fönstret när jag kollar på tv:-)
Ha det!
Kraaaam
Jag har tvingats se över mig själv och mina bojar i livet...
Nu är det ju så att mitt liv är oerhört händelserikt just nu och hade det varit bra grejer som trillade i huvet på mig så hade det varit en dans på rosor att kliva upp på morgonen men nu är det inte så. Och så funkar väl livet antar jag att ibland är det så ini helvetes jävla tungt men det gör inte saken bättre eller lättare.
Jag har hamnat i en situation där jag är helt handfallen, jag kan inte göra någonting alls. Det handlar om pappa, och att han ännu inte är bra, det handlar om andra dödsfall och det handlar om ett evigt rotande i mitt liv som jag tvingats göra pga uppbokad tid hos en beteendevetare. I detta nu sitter jag och funderar på vilken tråd jag ska dra i, vilket ben jag ska stå på eller vilken väg jag ska följa. Jag vet ingenting.
Paniken knackar mig på axeln och jag skakar av mig den. Men sen är den där igen och överrumplar mig, jag gråter, blir förbannad, sansar mig och funderar på om jag mist förståndet. Men det har jag nog inte.
Som tur är har jag även kommit underfund med vid 32 års ålder vad VÄNNER har för betydelse. Jag har bara några få kvar. Jag är rädd för att släppa in någon då jag hört att det kan vara jobbigt att vara min vän för att mitt liv inte följer en tråd, mitt liv är "dramatiskt". Ja, de har kanske rätt? Det har ju hänt en del, men jag har hela tiden ända sen jag varit liten velat ha ett lugnt och tryggt liv, så dramat har aldrig varit något jag önskat, det har följt med pga av arv och miljö. Men det finns som sagt några kvar, som ser mig och som tar och ger. Det är oerhört viktigt har jag märkt att man bara får tjöta i 10 min om hur rädd man är eller hur arg, ledsen eller glad man är. Bara 10 minuter behövs. Jag har lyssnat lika mycket som jag tjötat och det är otroligt vilken läkande effekt vänner har. Kanske har det tagit så lång tid för mig att upptäcka det just för att jag varit rädd att de ska försvinna men de står stadigt kvar och ibland ruskar de om mig och säger "nej!, du mår inte bra!" och jag värdesätter det oerhört mycket.
Ni vet vilka ni är och ni är viktiga för mig, tack för att ni finns!
Min underbara man finns naturligtvis också vid min sida, stöttar så gott han kan men han går ju också igenom det här men på sitt sätt. Vi sitter inte i samma båt för det men vi ror jämnsides, och det är absolut viktigast, annars hade vi slagits om årorna. Kanske också därför som vännerna är så otroligt viktiga just nu så man inte begraver äktenskapet med sorg och ilska.
Pappa var lite besviken idag för att han kommer missa våren, men pappa. Sommaren, och sensommarens ljumna kvällar slår alla vårdagar! Tusen kramar till dig!!
Krama någon lite extra idag hörrni!
