I går gjorde jag ingenting på hela dagen, kände mig sådär tråkig, ungefär som jag vägde 300 kilo. Ville bara lägga mig och gråta någonstans. Jag försökte måla, men skvätte ner mina händer med färg innan jag hade börjat och då sket jag i det. Stampade med foten och tyckte livet var orättvist. Frågade Håkan om han tyckte det gjorde nåt att jag bara gjorde precis ingenting och han sa "nej det gör inget" men jag fick ändå dåligt samvete och tyckte jag var en värdelös fru.
"Vad ska vi äta?", frågade Håkan vid lunch. Inte ens det kunde jag svara på utan jag grinade.
 "-Föööörlåååt, jag vet inte vad...jag måste ha ett jobb!"
 "-Va?"
Det var där nånstans jag kom på att jag är lite patetisk. Jag drog mig undan resten av dagen och skonade omgivningen. När det var dags att verkligen ta tag i den för att skjutsa Felix till scouterna så duschade jag och gjorde mitt bästa. På väg till scouterna så gick jag igenom mitt beteende ordentligt. Varför kommer såna här dagar då och då? Det är verkligen inte likt mig att vara såhär. Men är det inte lite kvinnligt då? Och då menar jag inte att det är så vi kvinnor är, pipiga och gnälliga, utan jag menar naturligtvis att det kanske är kvinnligt just för att män inte KAN drabbas av det av naturliga orsaker, nämligen ägglossning. Kan det inte vara så? Just ungefär en gång i månaden känner jag mig fet, grå ledsen och pipig. Så alla män! Det är inte vårat fel, det är kroppens ohyggliga okänsliga sätt att spela oss ett spratt. Idag är jag jag igen:-)

För att ransaka mig själv satte jag mig på en brygga igår och sög in vänern i mina lungor....

          

        

C ya!