Tack Linda för krya-på-dig-kramen!

Skriver nu av mig i ren terapi.

Men herregud så de blev. Kände i måndags att jag bara blev tyngre och tyngre i huvudet. Runt 14 tiden gick jag in i duschen och började så smått göra mig i ordning för att hämta hem mitt minsta gryn från dagis kl 16. Värken i bihålorna tilltog så jag tog mig en Ibumetin och lite nässpray. En stund efter det snöt jag mig och helvete vad det small till...fick en sån värk att jag blev helt borta. Nånstans i detta så visste jag att jag måste ordna med barnen för det här blev nåt allvarligt. Ringde till Alex pappa och fick fram smått förvirrat att han fick hämta, ringde mamma så hon kom sen ringde jag Ingela som fick skjutsa mig till akuten. Här någonstans börjar jag bli helt väck, har bara suddiga minnen av en brits i korridoren och en läkare som heter Love som talar om att detta är akut och jag måste åka ambulans till karlstad. Jag kommer ihåg att jag då var i ett sånt där läge där man bara kan tänka "just do something...just anything!!!" Ljuset runt mig upplever jag som supertroopers och de bränner hål på mina ögon så jag kan absolut inte titta upp, så jag har en handduk för ögonen och personal som släcker ner var jag än kommer, så även vid framkomsten i karlstad.

Där tar de skallröntgen, bihålsröntgen, ryggmärgsprov(AAAAAAJJ), kör ner en tops i svaljet via näsan(kändes inte helt naturligt) venprover, kapillärprov från handleden, urinprov, fick antibiotika intravenöst bla bla bla bla bla......

Jag tappade helt tidsuppfattningen och jag somna och vaknade om vart annat, vet inte hur länge jag var på akuten men sent kom jag upp på infektionsavdelningen där jag fick dela rum med en stackars kvinna med  med jättelitet huvud och en jättestor syrgas mask i detta lilla ansikte. Det enda jag hörde från andra sidan var hennes hostningar och syrgasen bubbla. Det är bara det att ingen hade talat om för mig vad den här kvinnan led av och ingen visste egentligen vad jag led av och innan hörde jag "ja hon ska egentligen inte där men det finns ingen annan plats" så jag började tycka detta var väldigt olustigt. Skulle vi ta död på varann bara pga att det inte finns plats på infektion i karlstad?? Jag låg och andades ganska länge genom täcket för både hennes och min skull men runt halv sex i morse gick jag ut ur "våran" ingång, passerade hennes säng på vägen, för att röka och när jag kom in så tittade hon upp på mig och berättade att hon hade lymfomcancer och lunginflammation som en följd efter cellgiftsbehandling. "jaha, nämen usch fy, stackare, sa jag som faktiskt var väldigt lättad över att veta vad det var, och gick sedan till min säng igen. Efter typ 10 minuter kom jag på att hon ville nog veta vad jag hade och jag kände mig väldigt egotrippad men jag blev väldigt snopen när detta lilla ansikte tittade upp på mig så jag glömde av mig. Efter en kvart sa jag från sängen bakom skiljeväggen det jag trodde jag hade: -"Jag har bihålsinflammation" och med ens kände jag mig väldigt löljig.

Men faktum är att den smärta jag genomled igår, där jag helt ärligt trodde mitt huvud skulle spräckas i 2 delar var faan det värsta jag upplevt och all cirkus som blev, alla människor, ambulans, provtagningar. När jag kom till sans igen så kom många tankar upp, barnen fanns där hela tiden, på nåt konstigt vänster så lyckades jag mitt under allt detta dela ut ansvaret över barnen till pålitliga människor. Herregud vad fort det kan gå, och att min tid var över passerade faktiskt mitt huvud några gånger, hua.....Var rädda om varandra och krama era käraste lite längre från och med nu.

TACK ALLA INBLANDADE!! JOCKE m föräldrar, MAMMA, INGELA, PAPPA!

Bihålsröntgen var det enda som visade nåt, jag har VAR i hela vänstra sidan av huvudet, en dunderkur med kåvepenin 2 tabl 3ggr dagligen i 10 dagar!! Har aldrig hört nån äta så mycket pencillin förut. Samt en kortison spray till näsan.

Kom i håg att vara rädda om varandra!!