Nu är det ju så att mitt liv är oerhört händelserikt just nu och hade det varit bra grejer som trillade i huvet på mig så hade det varit en dans på rosor att kliva upp på morgonen men nu är det inte så. Och så funkar väl livet antar jag att ibland är det så ini helvetes jävla tungt men det gör inte saken bättre eller lättare.

Jag har hamnat i en situation där jag är helt handfallen, jag kan inte göra någonting alls. Det handlar om pappa, och att han ännu inte är bra, det handlar om andra dödsfall och det handlar om ett evigt rotande i mitt liv som jag tvingats göra pga uppbokad tid hos en beteendevetare. I detta nu sitter jag och funderar på vilken tråd jag ska dra i, vilket ben jag ska stå på eller vilken väg jag ska följa. Jag vet ingenting.

Paniken knackar mig på axeln och jag skakar av mig den. Men sen är den där igen och överrumplar mig, jag gråter, blir förbannad, sansar mig och funderar på om jag mist förståndet. Men det har jag nog inte.

Som tur är har jag även kommit underfund med vid 32 års ålder vad VÄNNER har för betydelse. Jag har bara några få kvar. Jag är rädd för att släppa in någon då jag hört att det kan vara jobbigt att vara min vän för att mitt liv inte följer en tråd, mitt liv är "dramatiskt". Ja, de har kanske rätt? Det har ju hänt en del, men jag har hela tiden ända sen jag varit liten velat ha ett lugnt och tryggt liv, så dramat har aldrig varit något jag önskat, det har följt med pga av arv och miljö. Men det finns som sagt några kvar, som ser mig och som tar och ger. Det är oerhört viktigt har jag märkt att man bara får tjöta i 10 min om hur rädd man är eller hur arg, ledsen eller glad man är. Bara 10 minuter behövs. Jag har lyssnat lika mycket som jag tjötat och det är otroligt vilken läkande effekt vänner har. Kanske har det tagit så lång tid för mig att upptäcka det just för att jag varit rädd att de ska försvinna men de står stadigt kvar och ibland ruskar de om mig och säger "nej!, du mår inte bra!" och jag värdesätter det oerhört mycket.

Ni vet vilka ni är och ni är viktiga för mig, tack för att ni finns!

Min underbara man finns naturligtvis också vid min sida, stöttar så gott han kan men han går ju också igenom det här men på sitt sätt. Vi sitter inte i samma båt för det men vi ror jämnsides, och det är absolut viktigast, annars hade vi slagits om årorna. Kanske också därför som vännerna är så otroligt viktiga just nu så man inte begraver äktenskapet med sorg och ilska.

Pappa var lite besviken idag för att han kommer missa våren, men pappa. Sommaren, och sensommarens ljumna kvällar slår alla vårdagar! Tusen kramar till dig!!

Krama någon lite extra idag hörrni!