Lika mycket som min blogg är ett sätt att utrycka mig på och att förmedla min vardag, lika mycket är det en dagbok som är kul, nyttig och lärorikt att kunna blicka tillbaka i. Därför har jag beslutat att göra detta inlägg.

För ett år sedan ungefär så beslutade jag och Alexanders pappa att söka råd och tips i att hantera Alexanders vredesutbrott och svårigheter i att hantera förändringar. Anledningen till att vi verkligen märkte att det var "något" det var när Alexander började utveckla grava ticks, manier och fobier. Han var rädd för eld, att det skulle brinna i byggnader han var i och hade fullt sjå att försäkra sig av sin omgivning hur liten risken för brand var. Han var ångestfylld för jämnan och började först med att utveckla ticks nr1: Harkla sig konstant. Nr2: "grymtljud" genom näsan. Nr3: Lukta sig i högerhanden. Tillslut var pojken helt slut på energi och vilsen.

Det tog tid att komma till ett gemensamt beslut om vad och varför vi skulle be om hjälp. När vi äntligen hamnade jämnsides med varandra började ett superbra samarbete mellan mig, J, dagis och BUP. Idag efter 1 års kontakt med Bup vet vi att Alexander har någon form att neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, men inte vilken/vilka diagnos/er. Genom att vara steget före Alex och genom att förstå att en kamp inte är en strid, utan en önskan om vägledning från Alexander så funkar det idag bra. Visst, vissa dagar kan allt falla isär som ett korthus om det är många bollar i luften samtidigt för Alexander och nya förändringar, då avskärmar han sig och kräver öga-mot-öga kontakt och att jag/vi är med i hans avskärmning. Eller när man är trött/stressad och helt enkelt "glömmer" bort att vara steget före, för mänsklig är man ju, då brakar det loss och vi har fått oss en liten vilsen "bråkig" unge här hemma, men vi har fått de rätta verktygen att lugna honom, instruktionerna om hur man använder dom får man komma på själv dock. Idagsläget väntar vi på en diagnosutredning. En del i vår närhet undrar varför vi känner att vi så gärna vill ha en diagnos och det är för oss mycket enkelt. Vi har bara en önskan och det är att alla i Alexanders omgivning, alla som någonsin kommer i kontakt med honom ska bemöta han efter dom förutsättningar han har, och detta för att undvika missförstånd. Alex är inte jobbig eller bråkig, när han är det så har något gått fel och så länge han är liten så är det vuxnas ansvar att reda ut vad som blev fel. Du som vuxen kan lätt tycka att situationen är jobbig, men det är ingenting mot vad han går igenom just då. Han är en unge med humor, en oerhörd empati, och ett hjärta av guld!


Har lagt ut denna bild förut, men jag tycker den är fantastisk.


Nu då, ännu mera naket. Jag började ju själv fundera mycket under förra året och lärde inte bara känna Alexander bättre utan även mig själv. Hur kommer det sig att jag alltid har "kännt" fysiskt det Alex känt?  Förmodligen för att han är den jag en gång har varit, och som jag kanske än idag är men döljer pga sociala påtryckningar. Jag är känslig som han, för förändringar, för brister i rutiner och känner mig missförstådd och får påtaglig ångest. Så, jag frågade försiktigt om det eventuellt kan möjligtvis vara så att det är ärftligt. Visst var det så. Jag tog tag i det, tog ansvaret, och började min egen resa. Jag är skyldig mig själv det här, min omgivning och framförallt mina barn. Jag har gått igenom 2 steg än så länge. Jag har fått medicinering mot min obeskrivliga ångest som allt mer ofta tog över mitt liv, och jag har fått en första kontakt på psykiatrimottagningen. Nu väntar jag på läkartid någon gång i april och sedan på utredning. En lång, jobbig, lärorik resa har startat....

Jag brukar känna att Alexander har gett mig så mycket genom detta, han är roten till en blomstrande växt, han har lärt oss mycket.