-"Alex, vad heter jag?"
-"Mamma"
-"Men vad heter jag mer?"
-"Mamma Larsson", svarar Alexander självklart.

Han vet att mitt namn är Carina men för han är det mamma. Så underbart, så självklart och ett sånt previlegium för mig att jag får vara mina barns mamma. Jag älskar att vara mamma och jag är inte bara mamma utan jag vårdar min roll och min titel noga. Att kunna titulera sig som president är ingenting jämfört med mamma. Jag tänker ofta på vilken tur jag har som fått mina 2 starka fina friska pojkar och jag respekterar dom, inte bara som barn utan som små människor. Vi är ett team mina pojkar och jag och så ska det alltid vara, ialla lägen. Även när vi är otroligt arga, ledsna, sura, glada, förundrade, lyckliga....ja i alla lägen helt enkelt, i alla år, jag ser och planerar deras, våran framtid.

Mina känslor är för mig självklara, det finns ingenting annat för mig.

Det gör att jag har svårt att förstå andra föräldrar. De föräldrar som väljer bort sina barn, som inte förstår vilken lycka och vilken ära det är att få ett barn. Att följa att stödja att älska.

Jag har förlorat min pappa. Han lämnade mig flera gånger. Valde att inte finnas för mig. Det här är något jag för längesen har förlikat mig med, men inte idag. Idag är jag arg, idag är jag ledsen, idag är jag besviken förvirrad och fruktansvärt rädd.

Det finns en man, en man som har satt mitt liv på kartan igen. Han hittade liksom snöret och drog ner mig på marken och surrade fast mig. Han gav mig mark. Han gav mig liv, ett helt, otrasigt liv. Vi utsåg varandra far och dotter. Han övningskörde med mig, tog hand om mig när jag var sjuk, han trodde på mig och han var stolt över mig. När jag pratade om min pappa så gjorde jag det äntligen med stolthet. Då var jag 25 år. Åren har gått och det har blivit en självklarhet. Han är MIN pappa och mina barns MORFAR.

Nu är det så att nu har livet vänds upp och ner fullkomligt. Pappa fick huvudvärk, yrsel och svårt att gå. Åkte med sin sambo till sjukhuset och sen gick allt så fort. Vätska i hjärnan. Va? Vadå! Var? Varför? det får röntgen visa... Pappa ringde och berättade att röntgen visade en Tumör i hjärnan. Jag fick ingen luft. Jag såg ingenting allt blev svart jag hörde pappa i luren men jag kunde inte säga nånting. Jag fick en smäll, en knytnäve mitt i livet. Mitt i det hela livet, mitt otrasiga liv.

Jag åkte till honom tillsammans med Håkan idag. Han var pigg och har tagit beskedet med ro. Jag kände mig lugn när jag var där, han fick mig lugn. Allt ordnar sig, ja det gör det. Nu blickar vi framåt och läkarna i uppsala litar vi fullkomligt på.

Allt rämnade igen när jag kom hem såklart och jag har så mycket känslor i mig, ilska, rädsla, oro och frustration. Jag känner mig så fruktansvärt liten, som ett litet barn. Och det är just det lilla barnet som funderar nu och är argt. Jag är arg på min biologiska pappa som fick mig att känna mig värdelös under så många år och som inte såg hur mycket jag behövde honom, hur kan man fungera så?

Men jag är också oerhört tacksam. Tacksam för att det blev så, för i stället fick jag inte bara en pappa utan jag fick en pappa som förstår värdet i titeln.

Varma tankar till min PAPPA, du är så mycket mer. Du är den som valde mig när någon annan valde bort mig.